Två barn badar, ett barn på träning, ett annat hos en kompis och en på sitt rum och den sista är ju som sagt i annat land. Pappan städar-kors i taket, han gör det ibland. Plockar och stökar. Jag har bytt skolpapperna mot datorn och ägnar mig åt det jag tycker om.

Ikväll ska jag bara njuta, duscha, dricka te och se på en ny serie som börjar på tv4. Det är inte ofta som jag ser på serier men den här är bara på fyra delar och då är det överkomligt. Dessutom är det Colin Nutley som regissör och Helena Bergström såklart i en av huvudrollerna samt dottern Molly.

I måndags var jag på en anställningsintervju och idag kom beskedet. Jag har fått tjänsten.

Jag har vägt för och emot, en av emotis:arna är att jag kommer att gå ner i lön lite, vilket känns surt. såklart. Men jag har som sagt vägt in det i mitt beslut och kommit fram till: Detta är ju det här som jag har slitit med dom två senaste åren. Jag har vägt in kommunen eller landstinget...vad vill jag...två olika arbetsgivare och två olika typer av arbetsuppgifter.

Jag vill börja min karriär som undersköterska inom akutsjukvården för att verkligen få in dom sedvanliga arbetsuppgifterna så att dom sitter. Jobba mig upp och höja min kompetens och min lön. Sen får framtiden utvisa. Så jag kommer att tacka JA till erbjudandet.

När allt är klart och jag har skrivit på anställningspapperna kommer jag dela med mig var det är.

Men det känns jätte bra och jag är jätte glad att jag kommer att gå direkt från praktiken om ca fem veckor till min nya arbetsplats på Norrlands Universitetssjukhus. Skit vad jag är bra egentligen:)

Jag har inte hunnit tvätta några kläder i veckan.

Jag har inte hunnit storhandla i veckan.

Jag har inte hunnit vara ute och gå i veckan.

Jag har inte hunnit laga storkok i veckan.

Det är så mycket som jag borde hinna med att göra men kan inte riktigt prioritera just nu. Kl 09.00 sitter jag vid mitt bord på Väven, samma städare kommer och torkar under mina fötter, vi börjar bli bekanta med varandra, han och jag. Fast han är fåordig (säger typ ingenting). Jag går på samma toalett då det trycker på. Äter två mandariner (och lunch) och fyller på med lite snabbt socker då ögonlocken håller på att falla igen. Jag vet...farliga sockerfälla men jag motiverar mig själv med det. :- Ta en karamell Maria så orkar du en timme till.

På vägen till bussen går jag förbi coop city och handlar med mig dagens middag. Det är så jätte omig att handla dag för dag men jag har inte fått tid ens till att storhandla på nätet. Men då köper jag bara det som ska köpas också, inte en massa ljus eller annat kolijox som man kan gå förbi. Men så fort detta är över ska jag återgå till mina normala rutiner. Tvätta, städa, storhandla och laga storkok och frysa in...livet ska bli som vanligt igen. Jag ska bli som vanligt. Men jag vill bara förtydliga att det går ingen nöd på barnen trots detta, dom går i hela och rena kläder. Kanske inte alltid deras första hands val dock, men det är hela och rena kläder. Vi kan ha en lång diskussion på morgonen om vad som är lämpligt att ta på sig och inte. Jag måste nästan varje morgon bevisa för Nea att sommar tajts blir för kallt för dagens väderlek. Ni vet sånna som slutar just under knäna. Sen tar vi en diskussion om hurvida jag får sätta på lite mascara och inte hon. Livet är orättvist...

Dom får god, iaf enligt mig och vällagad mat. Idag fick jag till en gudomlig fiskgratäng som satte sig som bomull runt midjan. Grädde och ost. 

Vi bestämmer sällan på morgonen vem som ska hämta utan det gör den som hinner först så att säga...oftast blir det pappaanders då jag åker buss och det tar ca 40min från stan som med bil tar ca 15min. Tackar vet jag mobiltelefonerna, vi kommunicerar med varandra via dom (sms). Du hämtar. Jag hämtar. Du kör på träning. Jag hämtar på träning. Det finns mat på bordet eller matlåda i frysen. Dom ska duscha innan lägg dax. Den har idrott i morgon. Vi har slut på kaviar...ja ni fattar.

Jag ogillar att klaga på livet, det här är ju mitt liv men ibland vore det nice med en barnflicka och en kock. Eller vad tycker ni.

Nu ska jag nöta in lite mera skola innan kvällspasset på Morgonvägen 1 börjar.

Idag börjar vi med att säga Grattis till alla Ingrid:sar...er dag idag. Min syster, min dotter och min vän.

Dagen började rätt så bra sen vet jag inte vad som hände men när jag skulle gå till bussen som skulle ta mig ner på stan hände något. Jag hörde hur den kom bakom mig och jag vänder mig om, tar upp mobilen för att se vad klockan är och bussen stannar helt random bredvid mig. Busschauffören öppnar dörrarna och säger skämtsamt på svenskbrytning:- Är detta en hållplats va...Ja, eller nä men tusen tack för att du stannade. Den mannen ska definitivt få en guldstjärna av mig för gott bemötande och service minded. Samt att han med glimten i ögat såg min förfäran när jag höll på att missa bussen.

Äntrade Väven just innan öppning och tog "mitt" bord...gud nåde den som tar det. Den ska få riset smaka av mammamaria. Sett satt jag och slet mitt hår, stressen kommer mera och mera krypande och mitt höga krav på mig själv gjorde att jag tillslut inte stod ut mera och var tvungen att gå och tok kräkas. Jag vet, det är inte sunt men jag bara måste prestera men är dö rädd att misslyckas. Alla mina klasskamrater är färdiga och jobbar jag står helt ensam på egna ben. En kompis kom på sin lunch och lugnade ner mig gav mig underbar coaching . Tack❤Jag ska försöka att sänka mina krav och göra så gott jag kan. Mera än så kan jag inte göra. Får ta nya tag i morgon.

Men det har inte bara varit kräka och elände idag, jag facetajmade med Elsa och en kompis till henne sa:- Är det där din syster...gulliga vänner. Alfred hade likaså en klasskompis som trodde jag var drygt tio år yngre än vad jag är...små guldkorn att suga på.

Åkte bussen hem och när unge efter unge kliver på som man har skolat in på förskolan, som man har mosat maten åt, bytt blöja på och bråkat med vid sovvilor nu har egna busskort, egna mobiler ett eget liv ja, då inser man: fy tusan vad dom växer och fy tusan va ung jag fortfarande är 😂med dom orden avslutar jag dagen och lägger mig skönt i soffan och fiser och kramar på barnen.

Idag var det säsongspremiär för Nea på hockeyn, som hon har längtat...trunken packad och flickan taggad.

Efter det beslutade vi oss efter lite bråk om och var vi eventuellt skulle åka på en utflykt. Det blev till Bäcksjön...

På trolljakt i den svenska skogen...

Det tar sig, idag fick vi med oss fem av sex kidz...

Dom fann bland annat denna...

Vi avslutade som sig bör med utflykts fika och en fin syskonbild (på dom som var med) . Ni är bara bäst mina barn och det är ni som får mig att kämpa vidare i mina mörkaste stunder.

Nu är två till på träning och sen tar vi söndagskväll, kanske kryper ihop i soffan och ser en film.

Avslutar med en fantastisk dikt av en fantastisk människa, min dotter Elsa❤

När det känns som att du vill ge upp tänkt då på att vi är en grupp, vi skulle nog aldrig klarar oss utan våran big boss. Ditt liv går upp och ner som en våg och hela familjen är med på ditt tåg. Du är våran trygga punkt så för oss blir det också tungt även om vi ofta säger att det är lugnt. Du är komplicerad och dessutom adopterad vilket gör att det inom dig finns en trasig bit som du varsamt behåller för att du vill veta vad den trasiga biten innehåller. Det kan inte va lätt att inte ha svar på hur allting skett. Att ställa sig själv frågor utan att få svar blir till ett allvar. Tankarna blir fler och automatiskt börjar man fundera mera. Men att vara arg över att du i början av livet var ett ensamt och sviket barn är väl skit samma det var detsamma för din biologiska mamma. Nu när vi sitter samlade i vårt vardagsrum så kan jag erkänna att för oss är du universum.

Ligger proppmätt i soffan och analyserar dagen. Vi (eller läs jag) bestämde ganska tidigt i morse att idag ska vi ta en familje dag. Det var huuur länge som helst som vi var alla. Nu blev vi ju dock inte alla då storasyster fortfarande är kvar i Indialand. Och den andra syrran var borta.

Men hon kommer hem om två veckor. Saknar att få krama om henne.

Vi började dagen med brunch på Ikea. Men det var inte bara vi som hade tänkt samma sak. Folk slogs om bacon, ägg och pannkakor. Efter att vi tillslut fått i oss lite av varje shoppade vi nya skor till småfolket. Tre par skor för priset av två är ett stort Gilla hos oss.

Sen skulle vi inhandla en födelsedagspresent åt en kompis som vi skulle på kalas till senare under dagen.

Handla mat på en mataffär i köpcentret med fyra barn och en man är en big utmaning. Jag skickade dom omgående till lördagsgodis avdelning utan att passera gå...sen fick jag handla i lugn och ro.

Vi hann hem och packa upp maten innan kalaset. Vila en kort stund innan vi stormade kalaset med dunder och med brak. Vi ska helt klart ta med barnen oftare och "träna" dom på att föra sig i samhället. Dom höll ju på att riva lägenheten.

Efter det till en annan stormarknad för att köpa det jag glömde på förmiddagen. Dom håller på att möblera om och det är omöjligt att hitta. Inte ens personalen hittar på sin arbetsplats. Det råder fullständig förvirring. Men efter mycket om och men hittade vi det vi behövde. Men mitt råd till större butiker : Möblera inte om.

Vi åkte och hälsade på Ingrid❤️Min älskade fina lillasyster. Det är fortfarande svårt att förstå att du lämnade oss, trots att det är länge sedan (22år sedan i november). Du skulle vara 34år nu och vi hade kunnat sitta och mysa som systrar ska, ta ett glas vin och skvallra om ditten och datten.
Men jag och våran bror får minnas dig som den underbaraste lillasyster som kämpade mot cancern i tre år men tyvärr var cancern starkare och i november 1995 fick vi ta förval på en sal på lasarettet. Jag kommer aldrig att glömma den dagen❤️❤️❤️Mamma och pappa har nu två barn på jorden och ett barn i himlen❤️❤️❤️Vi ses i Nangijala Ingrid.